Eufemism när den är som värst...

Överdriven och uppgiven, och allmänt misslyckad. I alla fall för tillfället. Men nu finns både tid och rymd, hur otroligt det än låter. Och det verkar nästan som att hoppet, hur litet och obetydligt det än är, börjar skymta fram bakom förtvivlans mörka dimstråk. Det kanske blir av ändå...

Mitt Eget Helvete.

Sömnlöshet och prestationsångest. Motivationslös och allmänt uppgiven önskar jag inget annat än att krampaktigt sluta ögonen och skrika ut alla onödiga ouppklarade ord och meningar tills bröstkorgen är tom och inte hotar att sprängas längre.

Krav som samlas på hög, alla med ett snart passerat bäst före datum.

Låt Mig Gå i Bitar...

Du och jag trotsade döden. Bokstavligt talat.
Du gjorde det för min skull.
Och jag svek oss.
Vissa sagor tar slut alldeles för fort.

Gambling With Happiness.

Jag gav dig tre år av mitt liv. All min kärlek, all min livslust, all min tid. Jag gav dig mitt blod, min svett och mina tårar. Jag tog hand om ditt liv när du inte orkade eller hade tid. Jag gav dig allt. Jag gav dig mitt liv.

Du gav mig glädje. Du gav mig lycka och du gav mig frid. Du gav mig någon att älska mer än alla andra. Du gav mig allt jag hade. Du gav mig mitt liv.

Men nu verkar det som att vi båda förlorat våra insatser. Ingen är en vinnare i vårat spel. Här finns bara förlorare, och vi har just nått Game Over.

Regn och allmänt marinblått.

Värk och vånda, förväntan och rusig lycka. Passande, opassande, eller helt enkelt perfekt. Känslan av att ha hittat något man inte riktigt vill leva utan längre.

Rassel, prassel och lågmält tisseltassel. Skrik och panik och allmänt störande beteende. Förbannelse över småbarn.

Ett påklistrat leende, ett likadant till svar, och en kontakt som aldrig kommer tas igen. Opersonlighet i ett nötskal.

Svek.

Ett självförtroende som växer fortare än förmågan. En plats där ni kan vara de ni vill vara, och inte de ni är.
För detta förlåter jag er aldrig.

Vemod och Vampyrer.

Jag önskar att jag kunde skapa poesi. Något större, som andra kan njuta av. Komma till insikt på något sätt. Men jag har inga ord. Inga strofer eller versmått. Och framför allt inget viktigt att skriva. Bara korta stycken om bråkdelar i mitt liv. Pretentionism presenterat på ett högtravande, rättstavande och allmänt välformulerat vis, till ingens nytta eller nöje.
Men det verkar inte kunna hjälpas.

Idag var sista dagen i helvetet. I alla fall för den här stunden, i det här helvetet. Jag äntrar nästa på måndag, efter bara två dagar av skärseldsfrihet. Gå från den just passerade dåtiden av sömngång och golvvila och halvverklighet. Gå till klaustrofobi och kalla vatten. Till häxor och gift och monster som bränner och härjar. I skydd av solen ska jag begrava mig i böcker, noggrant undvikande mänskliga kontakters vampyrer.

Jag räknar redan dagarna tills jag släpps därifrån och finner min väg tillbaka till skärselden. Där trivs jag, om så bara för ett litet tag.

Tomrum och Surrande Tystnad.

Dagar av drömgång och sömn på kalla golv.
Verklighetsvridande värme och tid som aldrig riktigt tycks ta slut.
Somligas frälsning är andras helvete.

Brutna Förtroenden och Piggelin.

Att vakna en morgon, alldeles för sent, och komma till insikten att allt är påväg bort. Allt som gör livet värt att leva, allt som gjorde varje dag bara lite ljusare inte kommer finnas kvar när sommaren är slut och helvetet börjar på riktigt.

Men det sägs ju att allt kommer finnas kvar. Allt kommer vänta. Fast det har ju sagts många gånger förut. Och på senare tid har det aldrig varit sant. Om det ens sagts. För mer än sällan har tänder bitits ihop, hårt framför tungor och ord och toner.

Tystnad är den värsta sortens lögn som finns.

Grumliga Gryningstankar

Frustrationen växer. Sakta, men stadigt och säkert sväller den upp och söver stilla resten av Sverige. Men jag är vaken.
Jag är fångad i ett tidsvakuum mellan natten och morgonen. Ett ingenstans, där inga andra lever. Inga andra hör och ser och andas. Inga hjärtan slår för storslagna syften, och ingen hunger väcks och släcks.

Här finns bara sömnen, men till och med han lyser med sin frånvaro. Han verkar själv ha gått och lagt sig. Gett kroppen en chans att vila, och hjärnan en stund för sig själv. En liten paus där den kan slicka sina sår och återämta sig efter dagen. Sovandes, andandes, drömmandes drömmar om flygande rosa elefanter och lördag och smultron på strån och sexiga situationer med sina sömniga sömnkollegor.

Svikare där. Svikande, svårmodiga sömn som ständigt smyger sig undan mina sinnen och lämnar mig utblottad, utmattad och urförbannad på att aldrig kunna avsäga mig medvetandets bojor, och bara... Sova.

Ett Liv åt Helvete.

Jag trodde aldrig att jag skulle gråta så galet många tårar för något så litet och patetiskt som du.
Någon så onödig, meningslös, jobbig, som bara du kan vara,
en samtidigt så trygg och så mjuk och så äckligt jävla underbar att jag tror att jag inte kan andas.

Jag önskar att jag slapp se dig, för varje gång vi möts inser jag hur jävla mycket jag saknar dig och dtt skratt och dina dryga jävla skämt som jag egentligen hatar men som ter sig så jävla underbara bara för att jag inte har rätten till dem längre.

Jag vill gråta och skrika och slå dig sönde och samman, ditt jävla svin som jag älskar så mycket att hjärtat nästan stannar.

Jag saknar ditt leende, ditt ostyriga hår, dina sneda förbannade tänder som jag aldrig riktigt tyckt om, men nu är det bara för mycket att se dem och veta att dom egentligen aldrig ler mot mig längre.

Jag vill bada dig i syra, min bästa vän, min enda vän, för hur man än ser på saken har du förstört mitt liv, även om du inte vet det och det egentligen är mitt fel att allt gick åt helvete, bara för att jag ska vara en sån förbannad jävla lögnare, livrädd för sanningen och allt vad den innebär.

Verklighetsflykt.

Ett desperat försök att blocka ut världen. Stänga ut det surrande surret, det gnisslande gnisslet och det skrattande skrikandet som skär i medvetandet och får en att vilja slänga gravitationskraften åt helvete och försvinna i ett ljusblått fokus och bara... Finnas.

Finnas där parallella linjer korsar varandra. Där människor lever för alltid och uppnår sin fulla potential. Där fysikens lagar inte gäller och högljuda shoppingcenterstystnader inte ens är ett minne längre, och klickandet av höga klackar bara är ett avlägset eko.

Men här är vi, fastlåsta och bortblåsta i en värld av öken och spöregn, blandat med en smula nordpol och sommarsolsken i ett vårsverige för förlorat hopp och borttappade själar. Kanske till och med för lycka och värme.

Det återstår att se.