Frustrationen växer. Sakta, men stadigt och säkert sväller den upp och söver stilla resten av Sverige. Men jag är vaken.
Jag är fångad i ett tidsvakuum mellan natten och morgonen. Ett ingenstans, där inga andra lever. Inga andra hör och ser och andas. Inga hjärtan slår för storslagna syften, och ingen hunger väcks och släcks.
Här finns bara sömnen, men till och med han lyser med sin frånvaro. Han verkar själv ha gått och lagt sig. Gett kroppen en chans att vila, och hjärnan en stund för sig själv. En liten paus där den kan slicka sina sår och återämta sig efter dagen. Sovandes, andandes, drömmandes drömmar om flygande rosa elefanter och lördag och smultron på strån och sexiga situationer med sina sömniga sömnkollegor.
Svikare där. Svikande, svårmodiga sömn som ständigt smyger sig undan mina sinnen och lämnar mig utblottad, utmattad och urförbannad på att aldrig kunna avsäga mig medvetandets bojor, och bara... Sova.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar