Regn och allmänt marinblått.

Värk och vånda, förväntan och rusig lycka. Passande, opassande, eller helt enkelt perfekt. Känslan av att ha hittat något man inte riktigt vill leva utan längre.

Rassel, prassel och lågmält tisseltassel. Skrik och panik och allmänt störande beteende. Förbannelse över småbarn.

Ett påklistrat leende, ett likadant till svar, och en kontakt som aldrig kommer tas igen. Opersonlighet i ett nötskal.

Svek.

Ett självförtroende som växer fortare än förmågan. En plats där ni kan vara de ni vill vara, och inte de ni är.
För detta förlåter jag er aldrig.

Vemod och Vampyrer.

Jag önskar att jag kunde skapa poesi. Något större, som andra kan njuta av. Komma till insikt på något sätt. Men jag har inga ord. Inga strofer eller versmått. Och framför allt inget viktigt att skriva. Bara korta stycken om bråkdelar i mitt liv. Pretentionism presenterat på ett högtravande, rättstavande och allmänt välformulerat vis, till ingens nytta eller nöje.
Men det verkar inte kunna hjälpas.

Idag var sista dagen i helvetet. I alla fall för den här stunden, i det här helvetet. Jag äntrar nästa på måndag, efter bara två dagar av skärseldsfrihet. Gå från den just passerade dåtiden av sömngång och golvvila och halvverklighet. Gå till klaustrofobi och kalla vatten. Till häxor och gift och monster som bränner och härjar. I skydd av solen ska jag begrava mig i böcker, noggrant undvikande mänskliga kontakters vampyrer.

Jag räknar redan dagarna tills jag släpps därifrån och finner min väg tillbaka till skärselden. Där trivs jag, om så bara för ett litet tag.

Tomrum och Surrande Tystnad.

Dagar av drömgång och sömn på kalla golv.
Verklighetsvridande värme och tid som aldrig riktigt tycks ta slut.
Somligas frälsning är andras helvete.