Ett Liv åt Helvete.

Jag trodde aldrig att jag skulle gråta så galet många tårar för något så litet och patetiskt som du.
Någon så onödig, meningslös, jobbig, som bara du kan vara,
en samtidigt så trygg och så mjuk och så äckligt jävla underbar att jag tror att jag inte kan andas.

Jag önskar att jag slapp se dig, för varje gång vi möts inser jag hur jävla mycket jag saknar dig och dtt skratt och dina dryga jävla skämt som jag egentligen hatar men som ter sig så jävla underbara bara för att jag inte har rätten till dem längre.

Jag vill gråta och skrika och slå dig sönde och samman, ditt jävla svin som jag älskar så mycket att hjärtat nästan stannar.

Jag saknar ditt leende, ditt ostyriga hår, dina sneda förbannade tänder som jag aldrig riktigt tyckt om, men nu är det bara för mycket att se dem och veta att dom egentligen aldrig ler mot mig längre.

Jag vill bada dig i syra, min bästa vän, min enda vän, för hur man än ser på saken har du förstört mitt liv, även om du inte vet det och det egentligen är mitt fel att allt gick åt helvete, bara för att jag ska vara en sån förbannad jävla lögnare, livrädd för sanningen och allt vad den innebär.

Verklighetsflykt.

Ett desperat försök att blocka ut världen. Stänga ut det surrande surret, det gnisslande gnisslet och det skrattande skrikandet som skär i medvetandet och får en att vilja slänga gravitationskraften åt helvete och försvinna i ett ljusblått fokus och bara... Finnas.

Finnas där parallella linjer korsar varandra. Där människor lever för alltid och uppnår sin fulla potential. Där fysikens lagar inte gäller och högljuda shoppingcenterstystnader inte ens är ett minne längre, och klickandet av höga klackar bara är ett avlägset eko.

Men här är vi, fastlåsta och bortblåsta i en värld av öken och spöregn, blandat med en smula nordpol och sommarsolsken i ett vårsverige för förlorat hopp och borttappade själar. Kanske till och med för lycka och värme.

Det återstår att se.