Brutna Förtroenden och Piggelin.

Att vakna en morgon, alldeles för sent, och komma till insikten att allt är påväg bort. Allt som gör livet värt att leva, allt som gjorde varje dag bara lite ljusare inte kommer finnas kvar när sommaren är slut och helvetet börjar på riktigt.

Men det sägs ju att allt kommer finnas kvar. Allt kommer vänta. Fast det har ju sagts många gånger förut. Och på senare tid har det aldrig varit sant. Om det ens sagts. För mer än sällan har tänder bitits ihop, hårt framför tungor och ord och toner.

Tystnad är den värsta sortens lögn som finns.

Grumliga Gryningstankar

Frustrationen växer. Sakta, men stadigt och säkert sväller den upp och söver stilla resten av Sverige. Men jag är vaken.
Jag är fångad i ett tidsvakuum mellan natten och morgonen. Ett ingenstans, där inga andra lever. Inga andra hör och ser och andas. Inga hjärtan slår för storslagna syften, och ingen hunger väcks och släcks.

Här finns bara sömnen, men till och med han lyser med sin frånvaro. Han verkar själv ha gått och lagt sig. Gett kroppen en chans att vila, och hjärnan en stund för sig själv. En liten paus där den kan slicka sina sår och återämta sig efter dagen. Sovandes, andandes, drömmandes drömmar om flygande rosa elefanter och lördag och smultron på strån och sexiga situationer med sina sömniga sömnkollegor.

Svikare där. Svikande, svårmodiga sömn som ständigt smyger sig undan mina sinnen och lämnar mig utblottad, utmattad och urförbannad på att aldrig kunna avsäga mig medvetandets bojor, och bara... Sova.