Patos.

Ett utspel i affekt, en meningslös provokation, för att bevisa en poäng som inte finns.
En fråga om ethos, där svar har slutat existera, och logos ingen längre minns.

Ett slöseri med allas tid, både din och min.

Någon som du?

En tomhet, en längtan, en fantasi.
Något som är värt att ligga vaken för.
Någon att längta efter när man redan har allt,
men du är inte nära.
Vart finns du?
Vart finns du, som väntar, som ligger vaken och längtar?
Längtar efter ett liv med någon annan.
Kanske till och med någon som jag?

Random Språkbyte.

Tonight was a good night to walk in the rain.
It somehow seemed to match the person I've been today.
It may have been moody and unpleasant,
but bringing an umbrella felt like denial.
I'm learning to embrace this positive sadness,
and I guess that's okay.

Svart jävla tomhet.

Jag vågade, för din skull. Rev mina murar, sten för sten, tills du kunde komma in. In till mitt hjärta, min själ, som jag vaktat med hela min kraft. Lät dig möblera om i mitt innersta väsen, lät dig visa mig vad livet kunde vara. Jag litade på dig, jag vågade, jag ville jag trodde jag kunde. Jag litade på dig helt och fullt, trodde dina ord och älskar dig mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Jag skällde, visst gjorde jag det ibland. Morrade, spottade, fräste och slog ifrån mig. Jag lät dig bära mina bördor fast du hade nog med dina egna. Jag skrek, jag svor, jag förbannade, jag slog ditt känsliga inre när du förtjänade det som minst, och du förblev mig trogen.

Jag antar att jag förtjänar det, min älskade, min enda, min underbara, mitt allt. Jag förtjänar att bli lämnad, utan varning, utan ett ord, på det brutalaste sätt. Jag förtjänar inte din kärlek, men vet med dig att du för alltid äger min. Min kärlek, mitt hjärta, min själ. Din för alltid. Jag älskar dig.

Min kärlek, mitt allt.

En saknad så stor att den äter upp mig inifrån.
En kärlek, större än allt, som livet satte stopp för.

Minnet av dig sitter i mina fingrar, min näsa, under min hud i min själ och mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna leva utan dig?

Gränslandet Mellan Natt och Morgon.

En rädsla övervunnen. Lyckan kommer smygande, sakta och osäker, men uppenbar. Trygghet, glädje och värme, trots avstånd och saknad. Min och bara min, ingen annans. Min kärlek, min stolthet min alldeles, alldeles underbara. Och allt raserat på ett ögonblick. Allt borta. Grymma värld. Grymma liv. Grymma jävla Linda.

Saltvatten och Vanilj.

Uppgivenhet i dess renaste form blandas med etik och brist på kunskap. Vem har rätt och vem har fel? Det är just det hela grejen går ut på. Alla har rätt och ingen har rätt. Hur svårt kan det vara egentligen? Hopplöst...

Lyckan väntar 50 mil och 100 år bort... Eller var det bara några veckor? Vad spelar det för roll egentligen? Det är samma sak i praktiken i vilket fall.

Helvete.