Svart jävla tomhet.

Jag vågade, för din skull. Rev mina murar, sten för sten, tills du kunde komma in. In till mitt hjärta, min själ, som jag vaktat med hela min kraft. Lät dig möblera om i mitt innersta väsen, lät dig visa mig vad livet kunde vara. Jag litade på dig, jag vågade, jag ville jag trodde jag kunde. Jag litade på dig helt och fullt, trodde dina ord och älskar dig mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Jag skällde, visst gjorde jag det ibland. Morrade, spottade, fräste och slog ifrån mig. Jag lät dig bära mina bördor fast du hade nog med dina egna. Jag skrek, jag svor, jag förbannade, jag slog ditt känsliga inre när du förtjänade det som minst, och du förblev mig trogen.

Jag antar att jag förtjänar det, min älskade, min enda, min underbara, mitt allt. Jag förtjänar att bli lämnad, utan varning, utan ett ord, på det brutalaste sätt. Jag förtjänar inte din kärlek, men vet med dig att du för alltid äger min. Min kärlek, mitt hjärta, min själ. Din för alltid. Jag älskar dig.

Min kärlek, mitt allt.

En saknad så stor att den äter upp mig inifrån.
En kärlek, större än allt, som livet satte stopp för.

Minnet av dig sitter i mina fingrar, min näsa, under min hud i min själ och mitt hjärta.

Hur ska jag någonsin kunna leva utan dig?